.

Han e hemma igen. Fick plocka hem honom igår, då vi även tog en sväng inom kliniken för ett litet ÅB. Vet. va JÄTTEPOSITIV över utvecklingen och han hade knappt ingen hälta alls när han böjde honom. Hur skönt som helst. Känns som en enorm lättnad. Så nu har han fortsatt boxvila, fortsatt skritt 1 timme om dagen och så 4-5 minuters trav lite uppdelat under den timmen.

Idag red vi i paddocken, de va ganska mörkt så kändes dumt o ge sig ut på vägen på en överladdad kusebuse. Han skötte sig finfint och höll bara på att få ett utbrott men de lyckades jag avstyra, tack o lov. Han travade jättefint o i slutet på passet kändes han verkligt bra. Inte alls hängig eller motsträvig som han varit utan lätt o fin. Berodde säkert delvis på att jag vågadeslappna av. Men de är faktiskt inte lätt att slappna av o lita på en häst som närsomhelst bara exploderar åt vilket håll som helst helt utan förvarning.

Sen när jag kom hem så begravde vi Kise. Herregud vad jag saknar honom. Varje gång jag går förbi soffan kollar jag efter honom, varje gång någon öppnar altandörren förväntar jag mig att han ska komma in. När vi äter hör jag hur han tassar eller hur han snarker nånstans. De känns så ofattbart konstigt att han e borta. De så känns så ofattbart tomt. Han har skänkt så mycket glädje och jag önskar inget hellre än att få krama honom en gång till och andas i hans röda päls med en svag doft av mossa och skog.

Jag vill ha honom tillbaka, jag vill ha honom hos mig, jag behöver honom.