.

Idag har vi vart på återbesök för första gången efter operationen. Va lite lätt nervös om man säger så!

Hade tid klockan fem, fick träffa veterinären vid sju. Dom va lite lätt underbemannade på grund av sjukdom. Jaja, sånt händer! Initialt såg allt bra ut, lite reaktion på böjprovet. Ny behandling, mer Metacam och nytt återbesök om 2 veckor. Dom tycker nog prognosen är hyffsat god, det som är mest oroande är att det finns ett ligament som ev. e skadat.

Usch, jag bara hoppas på det bästa, men vågar samtidigt inte hoppas för mycket för kommer bli så grymt besviken om det inte blir bra sen. Han e så underbar denna häst! Han e så full i fan o de bara glittrar i ögonen på honom så fort han får möjlighet o ställa till rackartyg. Jag e så glad att jag fann honom och jag vill att han ska stanna i mitt liv länge! Snälla håll tummarna för oss, de känns som att vi behöver det.

Har hela tiden sagt att blir han inte bra så får jag ju helt enkelt antagligen ta bort honom. O de är ju jättelätt o kläcka ur sig. Sen när man går o lägger sig på kvällen o verkligheten når en o man börjar fundera så blir man gråtfärdig bara av tanken.

Varför kan inte allt bara vara lätt? Varför kan det inte bara funka? Jag vill bara få ha min häst i mitt liv o älska honom o ha roligt. Jag vill inte att han ska ha ont och jag vill inte stänga in honom i boxen o sen hela tiden bråka med honom när han blir för pigg. Han e ju inte dum, det är ju bara för mycket energi o för lite stimulans.

Känner mig jätteledsen, hade ont i magen inför detta o de va ju faktiskt lite befogat iallafall. Visst man ska inte ta ut något i förskott. Men de kanske blir lite lättare o ta om det inte skulle gå om man förbereder sig lite? Jag vet inte, jag vet ingenting känns de som! Jag bara önskar att min häst kan få bli frisk igen.